Ryggen är okej

I fredags åkte Niclas till Huddinge med Moa. Farmor och farfar ställde upp och tog hand om vildingarna där hemma. Moa blev röntgad och fick sedan träffa Kourosch. Bilderna visade inget konstigt utan allt såg ut precis som det skulle. Hans teori var att det är musklerna som spökar. I och med att Moas bröstkorg har varit så skruvad, så är det inte konstigt att det gör ont nu när allt är på väg att dras "rätt". Jätteskönt att höra, även om det så klart är jobbigt att det gör ont på henne..

Idag var det dags att gå till dagis för första gången på ett par månader. Moa har verkligen längtat.. Tydligen var det lite jobbigt vid lämningen då Moa blev blyg och inte ville gå fram till de andra barnen. Men när Niclas skulle hämta henne på eftermiddagen så ville hon inte gå därifrån. Det känns ju bra!

I helgen så var vi på vårpicknick vid en fornborg i närheten av Lingsberg. Vädret var härligt och vi hade det mysigt där vi satt och grillade korv i solen. Gustav tyckte ju förstås att det var otroligt spännande med elden och all mat som låg utspridd på filten, så det gällde att vara snabb. Han fick äta sin allra första utegrillade grillkorv och såg väldigt konfunderad ut när han satt och höll i den med ena handen samtidigt som han hade brödet i andra handen. Gullunge!

Turerna kring Moa fortsätter

Dagarna går och Niclas får gråa hår av lilla klätterapan. Gustav har nu lärt sig att klättra upp på matbordet, och tar chansen varje gång Niclas vänder ryggen till. Något mer avskalat än vårt kök just nu finns nog inte..

Moa är fortfarande hemma hela veckorna, men tanken är ju att hon ska få gå till dagis på måndag. Hon har klagat en del över att det gör ont i ryggen, och nätterna präglas av mardrömmar. Nu sover hon större delen av nätterna i vår säng. Det är riktigt jobbigt att se henne när hon är så livrädd som hon verkar vara..

Vi har kontaktat lekterapin på ALBS för att se om vi kan få komma med Moa och låta henne prata av sig om upplevelserna på sjukhuset. Tyvärr har de inte hört av sig så vi vet inte när det kan bli aktuellt. Och under tiden har ett nytt problem uppenbarat sig..

Moa har, de senaste dagarna klagat över att hon har ont på vänstra sidan av bröstkorgen. Det gör ont när hon hostar, skrattar eller rör sig på något särskilt sätt. Niclas ringde Kourosch i morse och de ska få komma in redan imorgon för röntgen. Jag kan inte tro att staget har lossnat, men däremot misstänker jag att det har brutit av ett av Moas revben.. Är det så, så orkar jag inte tänka på vad följderna blir. Måste de lossa staget då? Ska hon in och opereras igen då?

Vi får vänta till i morgon och se vad röntgen visar...

Ett litet test..

Så här trött är Tim just nu.

Jobbigt..

Nu börjar det kännas att man inte har fått sova en hel natt rakt igenom sedan Moa opererades. Jag gick ju tillbaka till jobbet förra måndagen och håller som bäst på och "lär om" en massa saker samt lär in en massa nya saker. Det borde kännas kul att vara tillbaka, att få träffa gamla arbetskamrater och prata vuxenspråk med. Men det känns mest som om jag simmar fram i filmjölk.. Är så trött..

Ungefär en gång i timmen väcks vi av att Moa ropar på nätterna. Hon drömmer läskiga drömmar och tar sig om ryggen. Jag tror att såren håller på att läka nu och att det är det som känns obehagligt. Hon har det riktigt jobbigt, och för mig och Niclas blir det som tortyr att väckas så ofta och sedan inte kunna göra något för att underlätta för henne. Medicin vägrar hon att ta, så man kan just inte hjälpa henne.. Nej fy, det här är inte kul.

Å andra sidan är hon riktigt piggelin om dagarna och det är ju skönt! I lördags tog Moa och jag tåget ner till biblioteket i Vallentuna. De ordnade med Alla hjärtans dag-pyssel där och Moa gjorde godisstrutar åt sig själv och vännerna Maya och Clara. Massor av paljetter blev det. Sedan kröp vi upp i en soffa och läste en massa böcker. Mys!

I söndags firade vi Moas födelsedag med närmsta släkten. Det var trevligt och Moa fick massor av nya kläder. Det är ju i högsta grad behövligt då hon ju vuxit så mycket på så kort tid.

Ja, och nu är det en ny vecka. Får hoppas att det blir mer sömn nu..

God natt!

Moa 4 år!!

Igår fyllde Moa 4 år. Igår var även min första dag på jobbet, så jag kunde tyvärr inte delta i sjungandet på morgonen. Allt har varit lite kaosartat sedan Moa kom hem i torsdags, så farmor Anita har varit hemma hos oss i ett par dagar nu. Det blev hon och Niclas som fick stå för sången. Själv fick jag sjunga och fira lillpluttan på kvällen.

Dagens höjdpunkt måste dock ha varit när dagis ringde upp och alla barnen sjöng för Moa i luren. Lite senare på dagen kom de förbi hemma hos oss, radade upp sig utanför dörren och gratulerade Moa ännu mer. Den här fina teckningen fick Moa av sin kompis Maya. Så himla sött! När Niclas ringde upp mig och berättade om detta så fick jag tårar i ögonen. Vi har verkligen hittat världens bästa dagis!!

Dagarna går

Nu har det gått en dryg vecka sedan Moa lades in. Jag och Niclas har turats om att vara med Moa hela tiden. De tre första dygnen var värst då hon hade så pass ont och fick en massa starka mediciner. Men så, någon gång kring dygn 3-4, så märkte vi att hon blev piggare. Humöret kom tillbaka och vi kände igen vår lilla argbigga igen.

Korsettmakar-Mats var här i måndags och gjorde en gipsavgjutning av Moa. Inte populärt... Sedan kom han tillbaka dagen därpå med den nya korsetten. Snabba ryck! Den här korsetten är inte till för att korrigera ryggen på något sätt, utan är enbart till för att stödja upp henne. Den är fint ljuslila med fjärilar på (Moas eget val).

Sedan har en sjukgymnast varit här och försökt förmå henne att sitta, och helst stå upp. Det har inte heller varit populärt.. Men för oss har det varit svårt att veta om hennes ovilja berott på smärta eller rädsla. Troligen är det mer rädsla än smärta som gör att hon inte vill sitta upp.

Kourosh har varit här och tittat till Moa med jämna mellanrum. Han visade oss röntgenbilder på Moas rygg och förklarade att kröken, som låg på cirka 80 grader Kobb före operationen, nu ligger på cirka 35 grader Kobb. Och då har de inte ens spänt stagen särskilt mycket! Kourosh berättade även att rotationen på ryggraden är helt borta! Så himla skönt att höra!

Annars har vi som sagt märkt att hon har blivit piggare, inte minst på humöret, men även för att hon så gärna vill komma ner till lekterapin. Där har hon i princip varit varenda dag nu. Det är så roligt att ligga på sjukhuset att hon inte vill åka hem. Hmm...

Kourosh har dock sagt att Moa är fri att åka hem på permission när det passar. Fast vi vill ju så klart gärna att hon står upp först..

Dag 2 efter operationen

Kourosh sa att den värsta smärtan brukar lägga sig efter cirka 3 dygn och idag var alltså dag 2 i så fall. Igår löste jag av Niclas på rummet och spenderade kvällen, natten och hela dagen idag med Moa. Vet inte vad jag ska skriva om det riktigt...

Det bästa som kan sägas är att timmarna rullar på ganska snabbt. Hon har så ont emellanåt och det enda som hjälper är medicin som är så stark att hon slocknar. Å andra sidan kan hon jämra sig och klaga över att det gör ont fast man inte ens har rört henne. Det är lite svårt att veta vad som är på "riktigt" och vad som inte är det ibland. Men jag kan ju så klart förstå att hon vill känna att det finns någon aspekt av sin tillvaro som hon kan kontrollera. Jag menar, hon genomgick den här operationen för att läkare har sagt att det behövs. HON har ju inte haft några särskilda problem med sin rygg och kan väl kanske inte förstå att det kan bli värre med tiden om man inte gör något. Nu är hon fullständigt utlämnad till sköterskor, läkare och så mig och Niclas som alla klämmer och känner, trycker i henne medicin, drycker och mat och vänder henne åt olika håll (för att hon inte ska få trycksår) och annat som hon kanske inte alltid förstår. Det enda hon kan göra för att kunna känna att hon har någon makt över sin tillvaro just nu är att säga "Nej!" och att vägra underlätta för den som ska ge henne medicin, vända henne till sidan, puffa upp kudden och så vidare.

Hon är helt enkelt ingen glad tjej just nu.. Dock gjorde vi ett framsteg idag. En tjej från lekterapin framhärdade att vi skulle komma ner till dem ett litet tag så att Moa kunde få se vad de har att erbjuda. Så precis innan lunch (Moa ville i vilket fall som helst inte ha något att äta) så ringde jag på sköterskan som kom och hjälpte mig att lyfta över Moa till sittvagnen och ordna med alla sladdar och slangar. Sedan drog jag ner henne till lekterapin där hon fick titta på alla roliga leksaker och se hur mycket färg, lera, pärlor och mycket mycket mer de hade där!

Idag var hon alldeles för trött för att orka göra något, men på måndag så har hon kanske mer ork och ett gladare humör så att vi kan åka ner dit igen. Men vi får väl se.. enligt vad läkarna säger nu så ska hon både röntgas och få ny korsett samt träffa sjukgymnasten på måndag. Antar att vi inte kommer att kunna åka hem på måndag alls, så som de sa efter operationen, utan att det snarare blir på tisdag eller onsdag. Men visst, det spelar ingen roll. Bara jag får min lilla solskensflicka tillbaka!